Anne
I Kissed a Boy & I Liked It
12 jul 2009 18:10Jag var och hälsade på en vän igår, på en ö en liten bit bort härifrån. Hon och jag och ett par andra bekanta hade heldag, vi drack kaffe och kikade på akvareller, köpte rom, åt pizza med folköl, promenerade i regn, drack Irish coffee, tittade på konstiga tv-program, drack mojitos & mousserande vin & dippade grönsaker, sprayade håret och gick på lokal.
And there was this boy. Och han var inte gammal, strax över tjugo kanske (22? 23?), och våra blickar möttes. Först när jag & de mina stod med våra öl och väntade på att ett ledigt bord skulle uppenbara sig, sedan gång på gång på gång mellan huvudena på mina & hans kamrater. Vi hade borden intill varann & satt så att vi var snett mitt emot varann ömsom med fri sikt, ömsom skymda av folk.
Han tittade på mig, och jag på honom, och han var hiskeligt söt och gjorde inte minsta ansats till att komma fram...
Men när mitt sällskap gjorde sig redo för att gå, strax innan lokalen stängde, såg han bestört ut och darrade med underläppen och vinkade att jag skulle komma dit. Det gjorde jag. Önskade en fortsatt trevlig kväll, men han bedyrade att det kunde han alls inte ha utan mig. Så kan det gå, tyckte jag, och föreslog att han skulle följa med en av min väns bekanta som jag sett uppehålla sig även vid hans bord in till Göteborg & andra lång någon gång. Sen kysste jag honom lite lätt på läpparna, vände på mjuka converse-sulan och gick.
Hela kvällen var så fin, de hade trevlig livemusik på lokalen & jag var smålullig och glad, med fina vänner, och livet liksom bara vibrerade av förnöjsamhet och glädje. Och så mjuka mjuka pojkläpparna på det, och de söta djupbruna blickarna.
Det känns bra såhär. En overklig kväll med en overklig puss, utan att behöva trassla mer än så. Lite hoppas jag att han ska leta upp mig, haha, men gör han inte det så hänger jag inte just läpp.
* * *
I fredags vaknade jag bredvid en främmande karl. Det kändes lite jobbigt just då, faktiskt, att ha varit med någon annan än armarna och dessutom någon som egentligen inte berörde mig på något särskilt vis, som bara hamnade hos mig för att vi båda var fulla och kåta.
Men det är ingen i bekantskapskretsen och därför ingen social katastrof, det var trevligt trots sina begränsningar, jag fick en fin träningsvärk i magen & baksidan av överarmarna (??) och i det långa loppet är det bra även känslomässigt. Jag behöver faktiskt distansiera mig från armarna, vi ska ändå inte ägna oss åt såna övningar så det är bara självplågeri att försöka vänta på honom.
Så. All good. Faktiskt. Trots allt.
* * *
Jag läste ut Fear & Loathing, förresten, och älskade den hjälplöst och i viss mån på tvärs mot allt förnuft. Vidhåller att det är humorn och distansen jag tilltalas av; möjligen förmågan att hålla distans utan att för den skull över huvud taget ta avstånd från de beskrivna skeendena. Sann kärlek för Hunter S. Thompson i mitt hjärta, med andra ord.
Har haft vissa problem med att få tag på fler böcker av honom i bokhandlarna, så nu har jag hystat iväg en liten beställning till adlibris. Det känns bra med ett litet uppehåll, medan jag väntar på att böckerna ska komma, men jag ser fram emot att få sätta tänderna i HST igen sen.
Igår morse, medan jag fördrev tid på Centralstationen innan tåget skulle gå, hittade jag Högläsaren av Bernhard Schlink på pocket shop. Det är boken som filmen "The Reader" är baserad på. Jag älskade ju filmen, som jag såg för några veckor sedan, och fascinerades av att den var så mångfacetterad. Jag har varit lite sugen på att läsa boken, men jag har bara sett den i engelsk översättning, och för en gångs skull tyckte jag att det kunde vara lämpligare med en svensk dito; det känns trots allt som att svenska och tyska ligger närmare varann än vad tyska och engelska gör. Nu när jag en gång inte är i närheten av tillräckligt bra på tyska för att vara min vana trogen och läsa på originalspråk.
Så jag hittade den på svenska, och trots att jag mest haft annat för mig det senaste dygnet eller så har jag bara ungefär trettio sidor kvar.
På vissa sätt gillade jag faktiskt filmen bättre, men boken är alldeles underbar den med och har en del förtjänster som jag inte riktigt begriper varför filmen hoppat över.
Men framförallt uppskattar jag samma saker i boken som i filmen; erkännandet att man vare sig kan fullständigt förstå eller fullständigt fördöma nazismens förövare, men att det inte betyder att det är ok att låta bli att försöka vare sig det ena eller det andra. Det är vår skyldighet att äcklas av det som hänt, men det är också vår skyldighet att komma ihåg att varje enskild förövare var en människa av kött och blod, med motiv och bakgrunder som vi både kan och inte kan sätta oss in i.
Både boken och filmen framställer för mig så klart och tydligt hela tillvarons kärna, polerna i den mänskliga tillvaron. Spänningen mellan att förstå och att... tycka, i brist på bättre ord. Bedöma, är ett annat som skulle kunna passa. Båda företeelserna är livsnödvändiga, men till viss del oförenliga. Såhär:
"Jag ville på en gång förstå och fördöma Hannas brott. Det gick inte, det var alltför fruktansvärt. När jag försökte förstå det var det som om jag inte längre kunde fördöma det så som det måste fördömas. Gav jag det den fördömelse det förtjänade blev det inget utrymme kvar för förståelse. Men jag ville ju också förstå Hanna; att inte förstå henne var detsamma som att svika henne igen." (s. 118-9 ur Högläsaren av Bernhard Schlink, övers. Lars Hansson)
Det är det där spänningsfältet mellan att å ena sidan vilja förstå våra medmänniskor, och å andra sidan vilja hålla fast i vår känsla för rätt och fel, vårt fördömande eller i vidare mening vår bedömning av deras agerande, som jag menar. Det är det som framträder så bedövande tydligt i både filmen och boken, och jag tycker på något sätt att det är en ganska vacker motsättning i den mänskliga tillvaron. Särskilt med tanke på att det känns som att det inte finns någon lösning; det är helt enkelt inte meningen att man ska komma fram till vare sig fullständig förståelse eller fullständigt fördömande. Det är meningen att man ska drivas framåt med de här två polerna som energikälla.
Eh, ja, "meningen", jag vet inte riktigt vad jag menar med det, mer än att det känns som det allra mest fruktbara synsättet för just mig just nu.
Nu dör jag snart om jag inte får mat.
