Anne
Att inte ramla i älven
2 jun 2009 22:20Jag har gått till jobbet och hem de senaste tre dagarna. Eller, igår gick jag ju inte hem, jag gick till krogen, men det är ju som ett andra hem numera så det räknas väl det med. Jag har blåsor på båda hälarna och under höger lilltå. Trivs måttligt med det, men hoppas att de ska ha lugnat ner sig lite till imorgon så att jag kan gå igen...
Och det känns faktiskt lite lustigt. I vintras tyckte jag att biten till jobbet var lite för lång för att jag skulle kunna cykla regelbundet, men nu känns det självklart att gå minst ena vägen varje dag om inget häpnadsväckande dyker upp i väder- eller tidsbristväg. Och fötterna håller. Det är en skön promenad, tar ungefär en och en halv timme i hyfsat rask takt, jag får en massa sol som jag annars helt hade missat, och de gånger jag tycker att jag ska ta bussen istället är det en lång och hård debatt där hela jag *vill* gå. Duktiga kroppen.
In other news har jag upptäckt webbradio, så nu sitter jag och bekantar mig med mitt land genom P3 Svea, en webbkanal för ung svensk musik. Roligt att äntligen få ljud till alla de där grupperna folk pratar om & som dyker upp i tidningen.
Och ja, jag känner mig en liiten smula out of touch, men jag gör så gott jag kan dammit.
Har hittills kommit fram till att jag borde kolla upp Mando Diao lite närmare.
På tal om musik fick jag en blandskiva i födelsedagspresent! Jag är så löjligt glad över det, det är bland det finaste jag vet faktiskt när folk sätter sig och knåpar ihop musik åt en. Just den här skivan är dessutom väldigt väldigt trevlig, och prydd med en himla tjusig tecknad avbildning av yours truly på framsidan. Sa jag att jag har otroliga vänner?
* * *
Jag har fått svar på mitt krogmail till armarna, förresten. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, det maler runt i skallen naturligtvis, som sådana saker brukar... Men jag försöker komma ihåg att jag ska släppa det, jag har ett liv att leva.
Jag hade på nåt sätt tänkt mig att han inte skulle svara, att det skulle skvalpa lite i mitt vattenglas och sen lugna sig igen, fortsätta den stabila men otroligt långsamma lunken mot ett liv fritt från de där plötsliga anfallen av saknad.
Men hans svar... mmm, känns lite som murgröna som växer in genom den där dörren jag lämnade öppen, påminner mig om att det finns en helt annan och för mig okänd sida av den här saken. En sida där han inte nödvändigtvis är så kallsinnig som jag för enkelhetens skull intalar mig själv att han är.
Och på nåt sätt har alla de där minnena från våra förehavanden som jag lyckats skuffa in i en skrubb långt bak i huvudet tagit den här interaktionen som en ursäkt att strömma fram i ljuset och dansa hambo. Alla de där beröringarna som får huden att knottra sig. De där gångerna jag bara inte kunnat se mig mätt på hans ögon. Sistaminuten-kyssarna han gav mig innan jag skulle gå, de där som krossade mitt hjärta lite mer för varje gång, de där som jag jobbat hårt på att intala mig själv inte handlar om att han vill ha lite till av min smak att hålla kvar sen jag gått, utan om... äh. maktutövning, eller nåt. Ett ansvarslöst pussande på en förälskad och försvarslös "hon-som-bara-råkar-finnas-till-hands". Bara för att det får så rolig effekt. Yup. (Mina efterkonstruktioner är avancerade och säger en del om vilka höga tankar jag har om mig själv.)
Hans mail smular sönder mina skyddsmekanismer, mina fina murar som hjälpligt håller saker och ting på plats, men utan att få något att kännas bättre. Nej, han är inget as. Men nej, det betyder inte att allting som genom ett trollslag är fine & dandy.
Jag har obekymrat tänkt mig att det gööör ingenting att vi inte kan vara ett par (jag har ju trots allt fattat att vi inte kan det all the way, även om jag inte riktigt velat kännas vid det...), vi har ju nåt att ge varandra ändå! Vi kan vara vänner!
Men nu undrar jag. Jag kan inte bortse från hur det känns att vara nära honom när han är all there, inte resonera bort sången som klingar i hjärtat när jag tänker på att vi kanske kommer ses igen, prata med varandra igen, vara nära bara vi två, på att han vill träffa mig också.
Det finns inte att jag vänder ryggen till nu, såklart. Jag är för nyfiken, om inte annat. I need to find out how this story ends.
Men. Jag behöver nog... någon slags säkerhetslina. En läderrem att hålla i så inte di underjordiska tar mig, eller ett rep att surra fast mig i masten med så jag inte krossar skutan mot sirenernas klippor.
Ett bra första steg är nog att se till att sova ordentligt. Ska ta itu med det nu på en gång faktiskt.
