vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Rambling in the Night

29 maj 2009 02:54
Jag har ostgratinerade nachos, salsa och guacamole inom räckhåll. Dessutom en halv balja med chaite med mjölk, en öppnad underbart god kaka rättvisemärkt 70%-ig peruansk choklad, två påsar godis från lagerhaus som beskriver mig som en partyböna respektive en liten goding, ett antal skivor och dagens tidning. Även annat bös, men jag tror ni fattar galoppen.

Jag har det bra.

Jag fyllde år igår (oj, i förrgår numera, men...) och det var fint. Jag har ju gjort den här dödsångest-vad-lever-jag-för-hjälp-vad-tiden-går-grejen redan, den är väl mest över för den här gången, så igår var det mera liksom partyhumör som gällde.

Jag var förstås ganska trött, jobbade sent på tisdag och började tidigt på onsdag, men slutade tidigt och åt sushi med fina vänner och fick jordgubbar & champagne till efterrätt innan det var dags att småvingla in till stamstället.

Det var många där, en del folk som aldrig annars kommer på våra sammankomster men som tagit sig dit denna gång bara för min skull, och nästan alla av the usual suspects.

Det händer nåt i mig och runt mig.

För många år sen nu, när jag var ganska liten, hade jag typ inga vänner. Jag har kontakt med två personer som jag kände innan jag var femton (jaa, undantaget familjen då). Har inte sett någon av dem på tio-tolv år, och den ena har jag inte pratat med alls sen dess, hon hittade mig på fejjan för bara nån vecka sen.

Det är inte just att jag var mobbad, det var nog snarare att jag inte hade mycket till social förmåga men mycket kort stubin och kanske lite orealistiska förväntningar på hur folk skulle bete sig. Och bodde själv med lilla pappa som inte helt hade kläm på hur man inlemmar sitt barn i ett alldeles nytt samhälle där alla känner alla och man själv inte känner någon. Och var ganska konstig, och uppfostrad med en väldigt stor integritet men nästintill obefintlig självkänsla, och alltid kom försent för att ingen av oss vaknade som vettigt folk av väckarklockorna.

Efter femton flyttade jag från pappa, som vid det laget styrt upp sin position i det lilla samhället men inte riktigt lyckats få med mig på den kälken, hem till mamma som hade massa andra brister men som åtminstone mycket väl kom ihåg hur det är att vara liten-stor och smygsuga på cigaretter och vilja vandra planlöst runt i den lilla staden i jakten på Livet och det Stora Äventyret eller bara Vad Som Helst Nu Genast!!!, sådär som man gärna gör när man är femton och rastlös och försöker lära sig vara som folk.

Och det är där, i mammas stad efter att jag fyllt femton, där jag träffade pojken med bilen som var min pojkvän för att jag inte kunde begripa att jag hade sån tur att nån skulle vilja vara ihop med mig, som jag till slut började. Få vänner. Fast det tog ett år till, det var nog först i gymnasiet. När jag och gamla vännen knuffade och drog i varandra och samlade några till i nån slags gäng som gjorde märkliga saker tillsammans.

Och sen träffade jag en kille på internet som bodde i kära stora staden i väst, här, i hemgötet, och visst tackar jag alla möjliga stjärnor för att han fick mig att hamna här, men herregud vad jag önskar att det hade kunnat ske med mindre smärta, mera njuta-av-stunden. Jag bodde därborta långt norrut och i öst, han här, jag började på darriga ben skapa mig en social identitet därborta men han lockade bort mig därifrån och jag hamnade på noll igen, på jag förstår inte människor, på ingen vill ändå prata med mig herregud vilken tur jag har som har den här killen. Att han vill vara med mig. Så någon vill.

Sen har jag inga bestående kontakter från en massa år. Det är först när jag lärde känna mangopanda när vi pluggade japanska ihop som jag började förstå att det kanske fanns nåt jag kunde ge andra människor än han jag var ihop med.

Ja. Det finns mycket jag skulle kunna säga om det här, men det var inte det jag skulle skriva om idag. Det är bara bakgrund.

Till att födelsedagar alltid varit en studie i ångest för att inte betyda något för någon. Förr. Men att de nu är ett party, ett mirakel av kärlek från alla möjliga sorters människor som jag inte riktigt förstått att jag fått till skänks, men som plötsligt finns där med sin kärlek och sin häpnadsväckande uppskattning.

Och lite undrar jag ju: vem är jag att få den här kärleken? Vem är jag att det ska finnas så många som vill anstränga sig för att jag ska bli glad?

Men nånstans i hjärtat ljuder en tacksam viskning som säger att om alla de här fina tycker om mig, då måste jag vara någon ganska speciell.

Och det känns som att jag mer och mer kommer ifrån det här med att hålla fast i vem som helst bara för att ha någon att vara med, och istället upptäcker vilka det är jag tycker om, *vad* det är i varje person jag tycker om som jag tycker om. Skiftar fokus, från mina egna inbillade och verkliga tillkortakommanden, till kärlek. Till det fantastiska i vännerna. Till att njuta av andra människor, istället för att vara rädd för att de ska lämna mig.

Vara ok med att alla inte stannar kvar. Det är inte jag, det är livet.

Jag vet inte om jag låter hemskt självgod. Jag vet inte om det är lika uppenbart för er som för mig hur förvånad jag blir när jag inser att jag duger lika bra som alla andra människor, att även jag är någon som andra kan se en massa fina saker i. Jag menar, det är klart att alla är lika mycket värda och därmed även jag, men nånstans har jag ändå tänkt att jag är ett otäckt undantag som ingen kan älska.

Men det är jag inte. Och vilken frihet det är att inse det.

* * *

I detta att sluta vara rädd för att människor ska försvinna om jag inte krampaktigt håller fast i dem ingår också att jag känner mig fri att vara osocial. Så det har jag varit idag. Förutom att jag vaknade hos gamla vännen imorse, och låg och fnissade åt dumheter ett par timmar på morgonen,

och träffade systern några timmar på eftermiddagen

så har jag inte pratat med en enda själ.

Det behövde jag.

Förlåt för att jag inte svarat i telefon, älskade mänska, men jag behövde vara tyst ett tag. Vi styr upp det en annan dag.

* * *

Armarna var på stamstället igår, btw. Jag hälsade glatt på honom så fort jag såg honom, men försökte fokusera på att ha en trevlig kväll och njuta av mina vänner. Han pratade med vår gemensamma vän en stund, hon våndas över att vara arg på honom för min skull och inte riktigt kunna visa det, och när jag kom tillbaka från baren sa han grattis. Jag tackade (men lyckades nog inte pressa fram något leende) innan jag resolut slet mig till ett annat samtal.

Jag höll mig från alltför höggradig introversion & deppfunderingar större delen av kvällen. Men så skickade jag iväg ett mail (internet i telefonen, vad sjutton ska det vara bra för anyways?) där jag skrev typ. Att jag antog att han fattade att jag saknar honom och att om han ville prata med mig så skulle han väl höra av sig eftersom jag inte har nåt vettigt sätt att höra av mig till honom på (nej, mail på facebook räknas inte). Och att jag inte försöker get with him, men att. Jag saknar.

För hon som jag satt bredvid större delen av kvällen sa att han tittade mot oss en massa, för att sen titta bort. Och när man är packad och varm av vänners kärlek så gnager sig sånt där kvar, och jag ville bara kolla så att han är med. Så att han säkert vet. För jag vill ju att den där dörren ska stå öppen. Om så det enda som kommer in genom den är drivsand och klängande murgröna och en och annan skalbagge.

Åh, jag är urstark just nu. Jag kan bära att han inte hör av sig, och jag kan bära om han gör det. Jag kan bevara mig väl, jag har ett liv att leva jag har ändå inte tid att gräva ner mig.

Åh låt mig fortsätta vara stark.

* * *

Imorgon ska jag gå på vårkonsert, och innan dess ska jag kanske ligga under blommande gullregn några timmar och lära mig Hjalmar Gullbergs "Kyssande vind" utantill. Om jag känner för´t då.

På morgonen ska jag egentligen tvätta. Måste egentligen tvätta. Om jag kommer upp.

Och så ska jag måla lite, tror jag.

Mmm.

God natt!

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Aurora: (29 maj 2009 14:10)
Jag förstår vad du menar med att bli helt förvånad över att man faktiskt duger som man är för andra människor - och att man faktiskt har något att tillföra. En varm och positiv text, det var fint :) Jag tror förresten att jag såg dig från spårvagnsfönstret igår vid smyrnakyrkan runt 15.30-snåret. Kan det stämma?

mangopanda: (31 maj 2009 00:39)
Fin text, fin-Anne! Det finns väl knappast något bättre sätt att fira en födelsedag på än med kärlek, sushi, jordgubbar och champagne. Synd att inte jag kunde vara med.. Men nästa år! Då blir det väl ett riktigt 30-årskalas? :)

Vi får höras någon dag framöver, tycker jag. *kram*

Anne: (2 jun 2009 22:32)
Aurora: Tack! Det gjorde du nog, ja. :)

mangopanda: Tack! Det var fint, men det hade ju inte skadat om du varit med. :) Nästa år! Kram.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Klemens
:: reklam ::