Anne
Part of the Main
25 maj 2009 22:13Jag är så trött så linserna korvar sig och det värker i hela kroppen. Jag önskar att jag kunde säga att jag är trött och tillfreds, men sanningen är den att när jag blir såhär trött så är tillfredsställelse bland de sista sinnesstämningarna jag någonsin befinner mig i.
Men jag har varit ledig hela helgen och idag, och jag har målat om hemma! Eller börjat iallafall. Många väggar är det, men alla är spacklade och slipade och flera är målade. Alla ska förstås ha minst ett lager färg till, men på torsdag är jag ledig igen.
Det känns så märkligt att faktiskt ha börjat med det här projektet, som jag trots allt pratat om i evigheter men inte riktigt vet om jag ens själv har trott på att jag ska genomföra.
Gamla vännen har varit här, kamperat i soffan och rökt på balkongen och broderat i fåtöljen och dragit igång mig med sina kunskaper och sin nonsensfrihet, och jag har vandrat omkring som ett okunnigt våp och lärt mig massor och mått riktigt riktigt bra, stått framför de vitnande väggarna och inte lyckats kväva mitt fniss över hur fantastiskt det är att man kan göra så.
Och vi har druckit öl medan vi arbetat och jag har tryckt i henne mat, och vi har pratat en massa om en massa och vi har varit tysta, och vi har en behagligt samklingande arbetsrytm, så att ingen blir otålig och ingen känner sig jagad.
Vi går ihop så bra, min vän och jag, det gör mig varm att vi hållit fyr i den här vänskapen genom alla åren. Att den inte är ett dött ting som vi drar fram och piskar liv i av pliktkänsla eller nostalgi, utan att den är en ömsesidig uppskattning och lever och kan förändras och omfatta nya aktiviteter och nya sätt att relatera till varandra.
Sen åkte hon, och jag var ensam med mig själv igen. Huvudet snurrade av planer för återstoden av dagen, men när jag väl fått upp ett andra lager färg på de väggar vi målade igårkväll var jag så trött och klockan så mycket att det inte blev så mycket mer... och frågan är väl om det verkligen hade behövt bli så mycket mer heller. Så jag åt lite fisksoppa ur en turkisk yoghurtburk, satt ute på balkonen en stund i eftermiddagssolen och läste ut Hennes mjukaste röst av Bengt Ohlsson.
Och så surfade jag lite planlöst på nätet, och snubblade över niotillfem som samlat ihop kommentarer om varför folk tycker om dem de tycker om i ett inlägg, och läste igenom alla meningslösa saker som blir fina just för att man ser dem i den man gillar... och jag brast i gråt. Hulkande, tårströmmande gråt som riste genom hela kroppen.
Det var uppenbarligen en sån där kant av ärret som fortfarande är öm.
Jag blir fortfarande förvånad över djupet i känslorna jag uppenbarligen hyst för den tjorviga gossen med vackra händer. Saknaden efter honom har skalats av, som en lök lager för lager, allt det där som bara handlade om rädslan för att vara ensam och lusten till en varm kropp, allt som bara rörde sig om att han råkade finnas till hands och att det som hände egentligen var tillfälligheter, alla insikter om att jag mest såg honom genom någon slags fantasifilter och inte vågade ta reda på vem han faktiskt var på riktigt... efter allt det där trodde jag inte att det fanns så mycket kvar, mer än möjligtvis nåt litet frö av uppskattning och omtanke som under rätt omständigheter en dag kunde bli vänskap.
Men det finns nåt mer, tydligen. En hemlighetsfull gråt som väller upp ur något djup jag inte lyckats loda, en som inte handlar om något sentimentalt minne eller ens en omedelbar känsla av saknad...
Och det är just det. Saknad antyder någonstans att man tror att man ska mötas igen. Kanske gråter jag av förlust; av den hopplösa känslan att allt är förbi, allt som någon gång funnits är aska i mina händer, han är mig lika främmande som om jag aldrig sett honom alls och hans liv linkar på som det alltid gjort, utan så mycket som ett litet stegbyte för min skull.
Men det hjälper inte att gräva ner sig i det där, och det gör jag inte, det är bara att det är kväll och jag har jobbat hårt och är trött.
Bara det.
