Anne
Pain Makes it Real
21 mar 2009 00:03...eller del # 518 i serien "Anne lär sig att förhålla sig till andra människor".
Jag förstår nånstans att det finns inget jag måste ha från någon enda människa. Det finns såklart mycket jag behöver, men det där brännande behovet, som gränsar till tvångsmässighet, det handlar bara om mig. Det handlar om något som inte fungerar som det ska i mig, och det är inget hål som går att täppa till med någon annan, oavsett hur fin eller svår eller speciell.
Så jag försöker lära mig att separera viljan att komma människor nära från det där andra. Det fungerar bättre ibland och sämre ibland, men det känns som att jag är nåt på spåren.
* * *
Jag har varit ledig i två dagar och det har varit full fräs hela tiden. Jag är fullständigt utmattad, faktiskt, och imorgon är det tänkt att jag ska gå upp strax efter klockan fem för att jobba. Men det blir nog bra.
Vi hade en riktigt rejäl sammankomst i onsdags. Den traditionella onsdagsölen har legat i träda i ett par månader, men vi tog igen det med råge den här veckan. Massor massor av folk att prata med, de flesta gamla bekanta men en del nytt blod också.
Det blev sent och det blev dyrt och hemvägen är ganska suddig.
Och nästa morgon blev jag väckt av telefonen, och ett samtal som var förvirrande men som fyller på det där mjuka som händer och armar gav mig för två veckor sedan.
This is one messed up boy, och jag är fortfarande förvånad över hur jag reagerar på honom. Jag menar, jag förstår ju att det är ganska typiskt för mig att tycka så mycket om någon som verkar behöva det, och det är ganska typiskt också att jag åker på emotionellt storstryk.
Och jag kan inte svära på att smärtan inte är ett självändamål, att han inte är ett destruktivt intresse. Men för vad det är värt så tror jag inte det; magkänslan säger att den här smärtan lär mig saker. Och jag är ganska stolt över att jag vågar visa honom att jag tänker på honom, och jag är stolt över att jag inte rusar på i blindo utan vänder och vrider på vad det är jag upplever.
Det känns helt enkelt som att jag blir klokare av detta. Även om det gör ont ibland.
Ja. Så torsdagen började ett par timmar tidigare än planerat, och på tämligen darriga ben. Men jag hann med att extraknäcka, få en liten egoboost av ett ex som hängde mig i hasorna och stirrade i största allmänhet, traska lite i solen, hjälpa en vän att flytta, dricka flyttöl & äta flyttpizza, prata strunt och vara musiknostalgisk. Så kom jag ju inte direkt i säng jättetidigt heller...
Och idag fick jag gå upp tidigt igen, och har tvättat, diskat veckans disk (I know. Jag är en gris), varit nere hos tandläkaren (min sorgetand är nu fix och färdig! Och känns jättekonstig! (Eller ovan. Det är inget fel på den.) Amazing!), varit hemma hos en vän & värmt upp med supermumsig middag & några öl, gått på Thåströmkonsert (Waaaaaaaaaaaaaahhh!) och traskat hem i högklackat efter att spårvagnen bestämde sig för att vända sex-sju hållplatser bort.
Så visst har jag varit i farten. Och jag är lite häpen över att jag orkat med allt det här, och att jag dessutom kände mig väldigt laddad och inte alls redo för sängen när jag kom hem för en timme sen. Jag hoppas bara att jag tar mig upp imorrn bitti... Kanske borde sova nu.
