vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Livet och tänderna

5 mar 2009 13:56
Jag har förstått det så många gånger nu. Detta att det är så fullständigt okej att vara jag, det är tillåtet, det är ingen annan som bestämmer vad jag får och inte får vara; det finns ingen högre makt, ingen domstol att döma vem jag är. Det finns ingen värderingsskala för personligheter över huvud taget. Vissa går ihop och andra gör inte det, bara. Jag är, och därmed basta. Inte bra, inte dålig, utan bara är. Det är det som är kärnan i hela verksamheten.

Jag förstår detta om och om igen, och det gör mig mjuk och harmonisk inuti, och ur tusen försåtliga bakhåll smyger sig glömskan på och jag tappar koncepterna... tills det återigen kommer en dag när jag förstår. Med hela kroppen, ända ut i tänderna. Det är inte vad jag gör, eller vem jag är. Det är *att* jag är. Resten är finlir. Nog så förtjusande finlir, absolut, men inte roten, inte centrum, inte mittpunkten.

Meningen med livet, att avhandlas i det oändliga per telefon med döende batterier eller hemma i soffan eller bara vid särskilt fina tillfällen... meningen med livet är att finnas till. Ett flämtande, sprakande ögonblick, som i sig består av myriader flämtande sprakande ögonblick, en evighet men alldeles för lite tid för att hinna göra allt och vara allt. Alldeles för lite tid, för att omfatta *allt*. Det går inte.

Ja, och då kan man välja. Streta och springa och stressa efter det där som faktiskt. Inte. Går.

Eller bara vara, och njuta av det fina i kråksången. Av finliret. Finlivet. Låta sig hända.

Det är ett skrämmande koncept, detta att släppa kontrollen och stretet och bara låta livet komma som det vill.

* * *

Jaha, och nu kanske vän av ordning undrar vad det är som gör mig så förskräckligt filosofisk helt plötsligt.

Jag har varit hos tandläkaren, is what. Jag har blivit bedövad, och borrad, och rensad, och bänd och vänd och röntgad och meckad och jag har legat med vidöppen mun prydd med en ljusblå gummiduk i nästan två timmar. Kort sagt, jag har blivit rotfylld.

Eller ja, rottömd rättare sagt. Fyllningen får vänta till nästa vecka.

För som jag skrev för ett tag sen så har jag (hade! Halleluja!) en tand som varit trasig alldeles för länge. Jag tog mod till mig, när det började värka i den, och ringde min närmaste folktandvård (en lagom promenad nedför backen på skräckstela ben; skulle man tappa fotfästet är det bara att rulla sista biten. Inte för att det blivit så än, tackochlov), och förrförra torsdagen var jag på undersökning.

Jag håller inte på att tappa varenda tand, som jag ungefär trodde innan jag gick dit.

Däremot behövde den trasiga tanden rotfyllas, och det är första steget av den operationen som skett idag. Nu ska jag dit om en vecka igen och få själva fyllningen.

Och det var inte hemskt.

Obehagligt, absolut. Men med käken på vid gavel (och med begynnande träningsvärk i gapmuskulaturen, vilket faktiskt fick mig att osökt tänka på andra orala aktiviteter och hur jag inte ägnat mig åt dem på enorma tidsrymder) och två par vänliga händer farandes ut och in därur kände jag ändå att ok. Livet är inte alltid angenämt. Det går inte att undvika de läskiga grejerna, det funkar inte att fly obehaget. Men man dör faktiskt inte av det, och de flesta obehagliga saker har en begränsad utsträckning i tiden.

Så om det inte var för att tandläkaren hittade en spricka i tanden, som eventuellt kan leda till att tanden måste ut iallafall, så skulle jag vara fullständigt euforisk just nu, hög som ett hus på endorfiner och solljus och ledighet.

Som det nu är känns det ändå ganska skönt; skönt att veta att det man gör får konsekvenser. Skönt att veta att om man misshandlar sina tänder i nära ett decennium så är det inte säkert att det bara är att borra och spika och mecka och sen är det bra igen.

När jag väl tog tag i mig själv och gick till tandläkaren var jag helt förberedd på att jag skulle bli av med tanden. Jag kände då att det var en smäll jag kunde ta, och det känner jag fortfarande. Det är inte hela världen, och det kunde vara lite coolt att ha en piratig glugg i överkäken (tanden sitter ganska långt bak, så det kommer i så fall inte synas jättemycket, förutom då att det skulle ge mitt redan så personlighetsfulla gapskratt ännu mer karaktär...). Naturligtvis ser jag helst att det här rotfyllandet funkar bra. Men om det skiter sig, så överlever jag.

Det vet jag nu.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Kit: (7 mar 2009 05:52)
Åh, vad duktig du är som varit hos tandläkaren, och övervunnit den där skräcken!

Det är mycket skräck i livet ibland, känns det som. Som är läskigare än allt man kan tänka sig, även om man VET att man visst kommer överleva.

Det är skönt att bli påmind om det ibland. Särskilt av sin underbara Anne. *kramar*

Anne: (8 mar 2009 00:10)
Ey. :) Underbar är du själv! Kram!!

Monchichi: (8 mar 2009 12:03)
Fina du, jag borde skriva ut och placera dina ord om livet på kylskåpet. Grattis till käftis. Kram

Anne: (10 mar 2009 14:01)
Monch: Tack! ^____^

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Jonas, Jens
:: reklam ::