vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Lament

27 okt 2008 21:48
Jag vet inte jag.

Jag har haft en bra dag idag. Varit glad, från magen och ut i tå- och fingerspetsar. Lyckats le mot världen på det där sättet som överrumplar den så den alldeles glömmer bort att vara elak. Till och med skojat med en och annan främling som haft vägarna förbi.

Jag har varit väldigt trött, men ändå närvarande på ett annat sätt än jag brukar.

...

Men jag är väldigt trött. Jag kom hem för kanske en timme sen, och har lagat lite mat (omelett med skogschampinjoner, purjolök, kräftstjärtar och mozzarella, med tomat-gurka-ärtskott on the side), och ätit (åh yum) och nu funderar jag på om jag inte borde sova.

Det är bara det att det känns som att det är nåt som hänger över mig. Jag blir inte helt klok på vad det är, och i den mån jag vet vad det är vet jag verkligen inte vad det är tänkt att jag ska göra åt det.

Hyfsat troligt att jag bara är snurrig i skallen av tröttma och borde packa mig i säng istället för att sitta här och vimsa.

* * *

Jag saknar min mamma. Det är unmistakeably den tiden på året då jag gör det. Hennes födelsedag snart, allahelgona, och så inte så väldigt långt bort lucia och dagen efter då jag varit moderlös i, herregud, fem år.

Det är en såndär sak som jag aldrig vet vad jag ska säga om. Nya vänner frågar om föräldrar och jag hummar och berättar att min far bor i Uppsala med sin fru och så säger jag nåt avledande och samtalet rör sig vidare.

Inte för att jag vill dölja den där avslitna grenen som min mamma är. Jag är rätt så öppen av mig I guess, åtminstone i betydelsen ohemlig (sen att det kan vara ett jäkla meck att faktiskt dra ur mig vissa typer av information, det är en annan sak; det har inte med hemlighet att göra, det handlar om formuleringsproblem. Och övertygelsen att jag inte kommer att få tillräckligt mycket tid och uppmärksamhet för att det ska vara värt att försöka... men det hör inte hit)...

Ja. Ohemlig. Jag skulle absolut inte ha något emot att prata om min mamma, med vänner eller främlingar eller vem som helst, och jag gör det ibland också, men jag märker att det blir så svårt för folk att veta vad de ska säga.

Och det är väl så. Min relation till min mamma är ju avslutad, avsågad, avsliten, loppu slut finito. Det finns inget pågående, det finns inget "jamen det där reder ni upp ska du se". Det finns att jag misslyckades med att söka mig hela vägen fram till henne trots att jag visste att hon skulle dö, och det finns att nu har jag ingenting kvar av det som var Hon, inget kvar att lära känna och inget kvar att skapa en relation med.

Jag vet att jag gjorde vad jag kunde med de förutsättningar jag hade. Jag vet att vi var två om relationen. Men nu är det bara jag kvar, och jag visste att det bara skulle vara jag kvar, men jag visste inte vad det var jag skulle vilja ha sen, vad det var jag skulle försöka hämta hos henne de där sista veckorna. Vad det var jag skulle proppa fickorna så fulla av att knäna knappt bar mig.

Och det där som jag hade velat ha nu, det jag hade *behövt* nu, är ju förstås inte sådant man kan proppa fickorna fulla av. Det rinner mellan fingrarna, som vatten eller sand, det fastnar bara i minnet och då i oberäkneliga fläckar, som ringar efter ett vått glas på papper.

Jag saknar min mamma. För ett par år sen när jag började på mitt jobb hörde jag hennes röst emellanåt, när jag kände mig stressad. Det lät som att hon stod en bit ifrån och ropade mitt namn med sin varnande/irriterade röst. Jag såg mig om efter vem det var som ropade flera gånger, tills jag insåg att det bara var en skugga i hörselminnet, aktiverad av stressen jag upplevde.

Icke desto mindre uppskattade jag den skuggan, precis som jag försöker lära mig att uppskatta skuggan av hennes haka i min; hennes kropp i min; hennes liv i mitt.

Jag önskar bara att jag hade fått lite mer tid. Lite tid med henne nu, med allt jag lärt mig sedan sist, för att få prata med henne utan att vara så dömande och fast i de förväntningar jag hade på henne då. Att jag kunde få en möjlighet att försöka förstå vem hon är.

Var.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Garbo: (27 okt 2008 22:43)
Åh vad jag känner igen mig i det du beskriver.
<3

vajlan: (27 okt 2008 23:17)
Uff, vilken igenkänning. Fast min mamma miste jag för tidigt för att kunna säga så här. Min far däremot.



Monchichi: (28 okt 2008 01:08)
Su har ett sådant fantastiskt sätt att uttrycka dig på. Vissa av dina formuleringar letar sig rakt in. tack för att du delar med dig. Kram

Monchichi: (28 okt 2008 01:08)
inte Su, utan Du ;)

astrud: (28 okt 2008 07:28)
*kramar*

Anne: (28 okt 2008 08:33)
Tack, raringar.

vajlan: (28 okt 2008 12:59)
Just det, glömde säga att det var hemskt vackert uttryckt.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Jonas, Jens
:: reklam ::