Anne
Min strupes sår
14 okt 2008 11:44Här sitter jag och väntar på någon som ska installera min telefon. Från min plats på sängen ser jag blåblå himmel och björkar i ett riktigt desperat stadium av gulhet. Jag tänkte inte på att hösten var så långt gången innan jag åkte, men nu ser björkarna bara så trötta ut.
Oktober och jag håller ihop hyfsat än så länge. Oktober, och jag försöker lära mig att handskas med mina tillkortakommanden... Vilket visar sig vara en ganska häpnadsväckande upplevelse.
Jag har vuxit upp som en nojig person. Det mesta har gett mig ångest, allt från telefonsamtal till studier till framtidsplaner till, ja, det mesta. Varje gång jag konfronterats med en ny situation har jag haft ångest, och när jag inte haft nya saker att ha ångest för har jag istället ägnat mig åt att angsta över det förflutna, över saker jag sagt eller sådant jag glömt eller i största allmänhet bara vem jag är och att det aldrig kommer bli folk av mig.
Och nu?
Det vore ju själva fan om man inte blev tryggare med åren, förstås. Erfarenheten säger mig att det mesta löser sig, och gör det inte det så är det sällan världens ände ändå. Jag lär känna mig själv och andra människor om vartannat, det ena ger det andra, och jag börjar se att det finns ganska många sätt man kan vara olika på trots att grundbehoven är så förkrossande lika oavsett vem man är.
Det känns som att jag varit översvämmad av pannkakssmet, och nu när smeten börjar sjunka undan så framträder mina egna konturer så sakteliga. Fortfarande smetkladdiga, när ska jag någonsin bli kvitt all smet? Men ändå; jag kan se mig själv, på ett sätt jag aldrig gjort förr.
Jag vet inte om ångesten har sitt upphov i bristande självinsikt och -respekt, men nu när jag bättre kan se vem jag är (och inser att "jag" inte är nåt som går att manipulera med hur som helst) får jag sällan ångest för hur jag framstår för andra.
Även om det fortfarande händer, förstås.
Det blir bara så tydligt ibland, när jag ställs inför situationer som klockrent hade levererat ångest för ett par år sen och jag hanterar dem utan att blinka. Ibland händer det att jag hajar till i sådana lägen, lyssnar efter det där skriet i magtrakten som ristar upp hela tillvaron... och jag kan höra det, eller jag kan upprätta kontakt med det, men det är som att det fått en egen vadderad cell i magen och dessutom blivit satt på lugnande, för mig ruskar det inte längre.
Jag kanske har missförstått det här med installationen? Jag trodde det skulle dyka upp en tekniker, men det betydde kanske bara att telefonen börjar fungera idag.
Om jag hade en telefon skulle jag kunna kolla hur det är med det... Men den har jag inte fått än, så det får vara som det är.
Vad jag ska göra istället är en omelett med potatis och rödlök och morötter, som jag ska äta med ruccola (som tydligen heter "rocket" på engelska... innan jag förstod varför det var raket på var och varannan macka i Dublin. Håhåjaja) och tomat, med en balja kaffe till och kanske ett glas juice, och sen ska jag ge mig ut i världen och köpa joggingskor. Jag hoppas att jag ska hitta ett par som kan fylla tomrummet efter mina punkterade Nike Air från förra sommaren; skönare skor har jag nog aldrig haft.
För övrigt måste jag stolt meddela att jag lokaliserat min tvättstuga, och lyckats med konststycket att boka tid, så imorgon erövrar jag ytterligare en bit av det här nya boendet. Jag hoppas att maskinerna funkar som de ska.
* * *
Är det förresten bara mina frustrationer, eller är "nu styvnar löddrig sky / i nattens grova hand" liksom... roligt, på nåt sätt? Inte för att PL skulle vara den första som fick ångest av sådant, i så fall.
Men det är nog bara jag, haha. Jag kanske ska omvärdera det här med celibat.
