vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

För vem klämtar klockan?

20 aug 2008 01:10
Men det är ju så man dånar.

Jag satt i väntkuren på spårvagnshållplatsen efter jobbet ikväll, med telefonen i handen, och försökte komma över min nervositet och mina fjärilar och bara ringa det där samtalet som faktiskt inte alls var så himla konstigt eller svårt att ringa, faktiskt, när det pep till i luren och jag fick ett sms.

Som vanligt är det ju aldrig den man vill ska tänka på en som hör av sig. Istället var det en fullständig blast from the past, ett meddelande från handendär som ställt till mitt liv det senaste året eller så men som jag verkligen verkligen är way over. Way.

Och hur det nu var så visade det sig att han ska byta jobb igen, och tänka sig, han kommer hamna på torget som ligger närmast min nya adress. Så han har bjudit in sig på en kaffe efter jobbet hemma hos mig.

Sen visade det sig att han lätt kan tänka sig att göra återbesök i gamla trakter, eller vad man ska säga. Drabbad av ett visst mått av nostalgi, stackaren.

Jag vet inte ens vad jag ska säga. Det här rör inte mig. Jag är inte samma person längre, jag är inte den där vilsna flickan som trodde att bara för att hon behandlade folk med kärlek så skulle de bete sig ädelt tillbaka. Jag tror förvisso fortfarande på ett kärleksfullt bemötande, men den som inte vill ha min kärlek får skylla sig själv jävligt mycket snabbare numera.

Jag har mera skinn på näsan och mera råg i ryggen än någonsin tidigare. Jag behöver inte längre sänka mig till otillfredsställande hafsigheter.

* * *

Jag var väldigt förälskad i honom. Vi delade några magiska nätter, det är snart ett år sen, av det där slaget att all beröring sänder elchocker längs nervsystemet och intim beröring praktiskt taget är extas, hur tafflig den än råkar vara. Jag var förälskad, och vi delade något som jag inte riktigt kan säga vad det var; men det fanns en energi mellan oss, en potential till något riktigt stort och vackert, och han fegade bort det. Han har i varje avgörande situation valt den mest ynkryggade av utvägar, och nu är det han som ligger i sin ensamhet på ett hotellrum i storstan och tänker på att vi nog hade det rätt gött.

* * *

Jag ringde det där samtalet, till slut. Det var lite awkward, men vi ska ses imorrn och förhoppningsvis går det där obekväma över efter ett tag.

Jag har iallafall slappnat av; jag kom till jobbet i måndags, och på nåt sätt hade jag lyckats dra upp mig själv ur mitt inre träsk. Jag vilar just nu i insikten att visst vore det trevligt om det kunde hända nåt, med "nån", men gör det inte det så överlever jag; det händer bra saker i mitt liv ändå, och det är bara jag som kan få dem att fortsätta hända. Och jag kan bara få dem att fortsätta hända om jag inte gräver ner mig i monomana fantasier, utan ser till att leva så fullt ut jag kan efter de förutsättningar jag har.

Så jag har harmoni just nu. Jag hoppas jag kan få fortsätta ha det åtminstone till imorgon kväll, för när jag har harmoni så är jag bra på att få folk att känna sig väl till mods. Och jag vill gärna få "nån" att känna sig väl till mods.

För oavsett vad annat som händer kommer vi bli vänner. Jag går inte med på nåt annat.

* * *

Annars kan jag meddela att jag läst Doktor Glas. Jag har på något besynnerligt sätt lyckats undvika att göra det mina 28 första levnadsår, men nu så. Vet inte om jag hade kommit mig för med det än till denna dag, om det inte var för att jag fick Bengt Ohlsons Gregorius i födelsedagspresent. Det är förvisso inget snilledrag att börja läsa Ohlson direkt efter att man slagit igen Söderberg, för alldeles oaktat Ohlsons förtjänster (och sådana har han säkerligen åtskilliga av) så är Språket! Språket! Alldeles bedrövande i jämförelse. Jag måste erkänna att jag inte just fäste så mycket uppmärksamhet på Söderbergs språk... men nu när jag läser Ohlson, och hans språk (som i vilket annat sällskap som helst säkerligen är ett perfectly servicable språk) halvt vältrar, halvt hasar sig fram (som en drucken björn med viktproblem, ungefär) inser jag att Söderbergs dito nog trots allt är ett under av lätthet och följsamhet.

Kanske är det skillnaden i ambitionsnivå. Skillnaden mellan att vilja berätta en historia och att vilja skriva en Roman.

Inget fel på att vilja berätta historier, men min hatt åker av när man kan göra det så att slutresultatet blir en sådan sjungande dånande helhet som Doktor Glas ändå är.

(Ett alternativ är ju att Ohlson medvetet anpassar språket till sin romanfigur... så skulle det kunna vara. Fast det tror jag inte.)

* * *

Men nu jäklar är det dags att sova. Klockan ringer om fem timmar.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Jonas, Jens
:: reklam ::