Anne
Talk to me
12 aug 2008 20:46Aah.
Jag har pratat idag.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det här, riktigt, men jag har pratat med någon som jag inte känner särskilt väl men vars åsikter jag har väldigt stor respekt för. Pratat med någon som jag helst vill göra ett gott intryck på.
Det känns ovant att vara så bekymrad över vad för slags intryck jag gör. Lite osunt också, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.
Det är så lätt att känna sig liten och obetydlig när man försöker göra gott intryck.
* * *
Iallafall så har det här samtalet i all sin korthet fått mig att fundera på vad jag egentligen vill i livet. Eller, det funderar jag ju jämt på, men det känns som att det är något slags fönster som slagits upp i hjärnan och som det nu fläktar igenom.
Det är nåt med att försöka formulera var man står och hur man tagit sig dit inför nån som frågar alla de där vanliga sakerna men på ett sätt som får en att vilja svara på dem på <I>riktigt</I> som skakar lös allt möjligt bös.
Det är otäckt också, att blotta sig i sin mänsklighet inför någon som man egentligen inte vet så mycket om, men som bara slår en med häpnad gång på gång med sitt skarpsinne eller sin livssyn. Otäckt att visa de där bara benknotorna av livet utan det lager av ironiskt kött som vanligtvis döljer deras exakta natur.
Och ändå så är det precis det och bara det man känner att man måste göra, om något alls.
* * *
Och så är det det där. Att man inte riktigt vet.
Om det finns någon mening med alltihop.
Men alltid lär man sig nåt.
* * *
Men det jag tänker på allra mest, i vinden från det där fönstret, är hur avsiktlig jag egentligen varit. Med alltihop.
När jag var liten hade jag en stor grej som jag ville; jag ville bli författare. Ja, haha, precis som ett par miljoner andra barn, och ungdomar, och vuxna.
Jag är inte den där personen, dock, som alltid drömt om att bli författare och därför skrivit och skrivit och skrivit och vid 28 års ålder sitter med skrivbordslådorna fulla av manuskript i varierande kvalitet. Jag tror att det är därför jag aldrig tagit den drömmen på allvar; man är inget författarämne om man inte skriver.
Men.
Jag har ägnat större delen av mitt liv åt att peta än här, än där, men inte ta itu med något seriöst. Jag har pluggat tillräckligt för att slå igen alla lättfarliga dörrar till en vettig utbildning (dvs, jag har läst kurser i ämnen jag varit intresserad av utan någon övergripande plan tills studiemedlen tog slut...) och nu jobbar jag på ett ganska själlöst dussinjobb sen två år, vilket börjar komma åt mig ganska rejält.
Och jag undrar. Ligger det någon slags målmedvetenhet bakom det här? Försöker jag fösa in mig själv i den enda fålla jag egentligen till syvende och sist kan se mig själv i? Tvinga mig själv att buckle down och se om jag trots allt kan få nåt vettigt skrivet?
...visst låter det som en krystad förklaring. Inte vet jag om jag tror mer på den än på någon annan. Men det är sånthär som kan virvla upp när det blåser från öppna fönster.
Nu är jag väldigt hungrig och ska se om jag kan hitta lite mat.