vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Althea

Are you reeling in the years?

10 jul 2016 20:46
Det var känslan att aldrig kunna vara en familj, aldrig kunna planera något i förväg och aldrig veta vad som väntade som knäckte mig till sist.
Det var som en ständig berg och dalbana där det aldrig planade ut. Den stannade aldrig utan fortsatte i evigheters med kärlek högre än de högsta toppar för att sedan bli kastad utför stupet ovetandes om vad som skett. Att bli hållen nära i flera dagar för att sedan puttas bort utan en förklaring kan driva även den bäste till vansinne. För vansinnig blev jag. Schizofren. Paranoid. Galen. Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva den vansinniga verklighet jag levde i. Ena dagen skulle vi gifta oss, nästa pratade vi inte med varandra. Ena dagen ringde telefonen femton gånger för att nästa vecka ligga tyst och död. Det blev en balansgång på en sådan smal lina att jah aldrig kunde vinna. Det fanns inga förutsättningar att ta sig säkert till andra sidan för någonstans på vägen, hur hårt jag än kämpade så puttade han ner mig till marken. Jag dög aldrig. Det mantrat gick runt i mitt huvud tills allt som fanns kvar var en blöt fläck av det som en gång var jag. Denna sinnesrubbade lek där reglerna ändrades efter hans nycker. Alltid allting på hans villkor, alltid allting i hans önskan. Jag var leksaker han lekte med tills han blev less och kastade in mig i ett hörn. Jag var horan som han utnyttjade tills törsten blev för stor.
Jag trodde på fullaste allvar att det var kärlek, till slut trodde jag på fullaste allvar att det var så här kärlek borde se ut. För kanske det ändå var ett sug när tåget började dra sig uppåt till toppen på berget och jag visste att den hissnande känslan som funnits tidigare skulle komma tillbaka. Bara en gång till, bara en sista gång. När jag sedan satt i den djupaste av bottenlösa skit dalar så sa jag till mig själv, aldrig mer. Aldrig mer för det värt det, jag är inte värd det, han är inte värt det, jag är värd något bättre, någon annan. Lik förbannat satt jag där med hjärtat i halsgropen då det började gå uppåt. Ännu en gång.

Jag tror jag är förstörd, för störd, för trasig för att kunna starta upp en relation och veta vad som är normalt. Jag ville ha en familj, ett barn till, en stabil grund att stå på. Allt detta kastade jag bort på absolut ingenting.
Jag är så ofantlig trött.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


norrakvarken: (11 jul 2016 22:14)
Jag lider med dig. & hoppas åt dig.

Häxan Surtant: (17 jul 2016 19:51)
<3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Althea
477 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Althea en ros

Althea har skrivit om

saknar dagar allt känslor arg bitterhet Älskar! ensamhet Hatar Ambivalens Barn familj 2016 beslut hejdå

Altheas senaste Ord

» Some die just to live
14 nov 2017 15:59
» Nördord
1 nov 2017 19:29
» Djävla dans
14 okt 2017 20:56
» Kräks lite.
7 okt 2017 19:16
» Allt snurrar kring mig
4 okt 2017 09:59
» Because I´m happy.
26 sep 2017 23:17
» We go driving in your black car
24 sep 2017 01:20
» Skit skit skit
21 sep 2017 20:05
» Carry on my wayward son
5 sep 2017 09:11
» I am the Walrus
29 aug 2017 12:10
» Försent för edelweiss.
16 aug 2017 07:40

Dagens namn: Elisabet, Lisbet
:: reklam ::