vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Althea

You say you´re coming home, but I know you

20 jul 2013 18:20
Jag satt på torget och såg barnen leka på tåget. Jag tänkte ta en bild och skicka men ångrade mig. Mina ord kvällen innan omöjliggjorde det hela. Jag tänkte tillbaka på narcissisten. Då vi bodde ihop och jag vad djupt olycklig med honom och hittade hit. Det fanns ingen ledig plats just då och mina fingrar glödde för jag behövde skriva. Jag hittade en annan plats för mina kaotiska tankar. Jag satt ännu en gång i ett förhållande med en man(pojke) som inte egentligen var vidare intresserad av mig och satte mig i sista rummet. Jag hade en massa kärlek att ge men den tog slut när sveken blev för stora. Jag ropade så högt jag kunde, men han hörde mig aldrig. Då jag väl fick nog och sa att nu flyttar jag ifrån dig så tittade han på mig, ryckte på axlarna och sa: Okej. Han som bara dagen innan bedyrat mig sin kärlek. Jag flyttade och han ryckte på axlarna. Hade han en endaste gång bett mig stanna kvar hade jag inte gått. Med facit i hand var det lika bra. Dock hittade vi tillbaka till varandra och flyttade ihop igen. Mest troligt för jag är puckad. När jag stod mellan avgrundens brant eller förändra något drastiskt så sa han ännu en gång bara: Okej. Jag hade hoppats att han ville ha kvar mig. Men han sa bara okej. Jag flyttade.
Senare träffade jag barnens far. Ännu en man som verkligen satte mig längst ner på prioriteringslistan. Han sa uttryckligen ganska tidigt i förhållandet att man gifte sig väl för att kunna ta varandra för givet. Om man inte kan ta varandra för givet annan tid så måste det väl vara då man gifte sig. Jag tittade på honom med fasa. Barnen kom och jag blev mera ensam. Jag försökte ge all den kärlek jag hade men fick aldrig något tillbaka. Du kan väl i alla fall krama mig någon gång bad jag. Eller bara röra lite vid mig istället för att försöka smita ifrån så fort jag visar någon ömhet. Jag ropade så högt jag kunde, men han hörde mig aldrig. Jag propsade på familjerådgivning, han vägrade. I ett år. Tills jag sa rakt ut att det här förhållandet är SKIT. Men, sa han, så kan du ju inte säga. Jo om det är det så kan jag det sa jag argt. Men det är ju inte det. JO sa jag. Jag kämpade mig ännu en gång blodig för en man som uppenbart inte var intresserad av mig. Jag till och med gifte mig med honom. Mest troligt för jag är puckad. Allt rämnade till slut och jag stod ännu en gång på ruinens brant. Nu flyttar jag ifrån dig sa jag. Han tittade på mig och sa: Okej. Jag hade önskat att han hade sagt, snälla snälla Althea, stanna. Jag behöver dig. Istället sa han okej och flyttlasset drog iväg. Vi försökte fixa det igen och flytta ihop i huset. Mest troligt för att jag är puckad. Jag försökte hålla ihop bitarna. Familjerådgivning. Försökte älska. Försökte. Men ibland funkar det inte och han stod som ett frågetecken då jag sa att det blir skilsmässa medan alla andra drog en lättnadens suck.
Sen träffade jag Han med stort H. Han gav mig den kärlek som jag behövde. Jag gav honom all min kärlek. Kärleken försvann inte utan växte för varje gång vi träffades. Han tog på mig. Såg mig. Rörde mig. Han skrattade med mig. Vi lyssnade på musik tillsammans. Vi låg ändlösa nätter och pratade och pratade. Tills allt rämnade. Jag såg på honom och sa: Nu går jag. Han sa: Okej. Istället var det jag som kämpade mig tillbaka. Mest troligt för att jag är puckad. Jag försökte få honom att se. Att det här är ju the real thing. Men jag kunde aldrig vinna. Jag ropade så högt jag kunde, men han hörde mig aldrig. Men för varje gång jag gick så sa han bara, Okej. Jag vände ut och in på mig själv för att få det att funka. Försökte. Älskade mer. Älskade mindre. Träffade en annan. Men i slutändan så sa han bara. Okej.
Jag tittade upp på mina barn som fortfarande lekte på tåget och kände mig plötsligt väldigt lite och oälskad. Sen slog det mig. Alla tre förhållanden har en gemensam nämnare. Mig. Jag. Vad är det som gör att jag väljer män som inte bryr sig om huruvida jag går eller inte. Eller vad har jag för fel. Ställer jag för stora krav. Eller för små. För uppenbart är att jag är roten till det onda. Jag går och säger att vi aldrig mer ska höras med förhoppningen att någon kanske säger: Snälla Althea, stanna kvar. Men jag inser att det är jag som får ändra på uppmärksamhethoran i mig själv. Det är jag som måste ändras. Felet är mitt. Mest troligt för att jag är puckad.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Mini: (20 jul 2013 20:36)
Jag är också puckad!! KRAM!

Althea: (20 jul 2013 20:41)
Skönt att jag inte är ensam, synd ändå att vi är två. Kanske dags att ta sig ur puckoträsket? =)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Althea
477 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Althea en ros

Althea har skrivit om

Ambivalens Barn saknar sommar Absurditeter dagen idag Reiki hejdå 2013 stress Förvirrad Hatar han Fin dag Vansinne

Altheas senaste Ord

» Some die just to live
14 nov 2017 15:59
» Nördord
1 nov 2017 19:29
» Djävla dans
14 okt 2017 20:56
» Kräks lite.
7 okt 2017 19:16
» Allt snurrar kring mig
4 okt 2017 09:59
» Because I´m happy.
26 sep 2017 23:17
» We go driving in your black car
24 sep 2017 01:20
» Skit skit skit
21 sep 2017 20:05
» Carry on my wayward son
5 sep 2017 09:11
» I am the Walrus
29 aug 2017 12:10
» Försent för edelweiss.
16 aug 2017 07:40

Dagens namn: Pontus, Marina
:: reklam ::