vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Althea

Ett brev

31 jan 2013 16:48
Det fanns en tid då man läste kärleksnoveller slaviskt. En tid då man målade upp kärleken i rosa. Om man bara hittade den rätte(för han fanns ju så klart) skulle livet bli bättre och man skulle konstant sväva på rosa små moln. Tiden lärde en att varje förälskelse knappast betydde att man hittat den rätte. Dock svävade man på moln lite då och då. Den romantiska syn man anlags försvann under åren, speciellt då vardagen, barnen och tristessen flyttade in. Man insåg att vara konstant förälskad är varken önskvärt eller möjligt. Hoppet om att hitta någon att dela vardagen med, där slitningarna inte var alltför stora och förälskelsen blev till en varm kärlek, växte. Sen kom du. Du som lindade in mig i en rosa bubbla. Du som gav mig hoppet om kärleken tillbaka. Du som visade miatt älska någon behöver inte vara krävande. Du som fick mig att tro på novellerna igen. Du som jag ville ha en vardag med. Tristess. Barn. Att få vara med dig. Runt dig. I rummet bredvid dig, blev livsnödvändigt. Du väckte något i mig som jag trodde var dött. Du såg mig. Rörde mig. Förtrollade mig. Jag föll, som en fura. Jag föll så hårt att jag missade att se att du redan älskade någon annan. Kanske jag inte missade, utan valde att inte se att du redan hade en följeslagare i livet. Jag hoppades så hårt på det att både logik och sans sattes ur spel. Men hur ska jag någonsin vinna över en livslång kärlek som grundades långt innan jag kom in i bilden? Hur ska jag förvänta mig att du ska känna samma som mig när det är något annat som skapar dina rosa bubblor? För jag blir lämna ensam. Du lämnar mig om och om igen. För din kärlek till mig kan aldrig växa och bli viktigare än den förälskelse du redan har. Min rosa bubbla sprack. Den försvann och plötsligt ter sig vardagen inte lika lockande. Tristessen har vänts till rädsla. Den kärlek som jag så omsorgsfullt byggde upp i bubblan spreds över golvet och nu vet jag inte hur jag ska plocka upp bitarna. Hur ska kärlek kunna växa och frodas då den andra inte älskar full ut? Hur ska ett liv tillsammans kunna skapas då det bara är en som strävar dit? Så jag sätter mig ner igen. Ensam. Läser kärlesknovellerna och fnyser. Deras kärlekshistoria blir aldrig så vacker som vår. Men inte heller slutar den så tragisk som vår. För det är ett faktum. Det är slut. Inga fler förhoppningar, drömmar, önskningar eller lyckorus. Ingen mer konstgjord andning. För du lärde mig att kärlek är inte att behöva dela med sig med något annat och att den dör då sanningen promenerar ut. Så det här är mitt sätt att säga, Tack och Hej då till den största men mest tragiska kärlekshistorian i vår livstid.

//Hon som vann silvermedaljen.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Althea
477 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Althea en ros

Althea har skrivit om

Musik Kärlek Fjortis trött Ledsen Fin dag allt 2015 arg sjuka dagar. ensamhet Jag familj irritation Barn

Altheas senaste Ord

» Some die just to live
14 nov 2017 15:59
» Nördord
1 nov 2017 19:29
» Djävla dans
14 okt 2017 20:56
» Kräks lite.
7 okt 2017 19:16
» Allt snurrar kring mig
4 okt 2017 09:59
» Because I´m happy.
26 sep 2017 23:17
» We go driving in your black car
24 sep 2017 01:20
» Skit skit skit
21 sep 2017 20:05
» Carry on my wayward son
5 sep 2017 09:11
» I am the Walrus
29 aug 2017 12:10
» Försent för edelweiss.
16 aug 2017 07:40

Dagens namn: Pontus, Marina
:: reklam ::