alein
Dåtiden gör visit
21 nov 2011 21:42Plötsligt kliver han på i samma tunnelbanevagn. Han som för så länge betydde så mycket. Han som gång på gång vände sig bort men ändå alltid blev kvar. Han som sårade mig djupt men ändå alltid ville mig väl.
Jag kan inte förklara vad det var vi hade, det kunde jag inte då heller. Från början en förälskelse, ja... men sen? Det gick trådar mellan oss, det är allt jag kan hitta ord till. En mental närhet, fast vi var så olika.
Aldrig har jag gråtit så som de gånger han lämnade mig. Och aldrig har tomheten känts så mjuk som den kvällen då jag insåg att nu var det plötsligt jag som inte ville mer. Vi behöll vänskapen till sist, även om vi gled ifrån varann med våra olika liv. Den finns ändå där, det vet vi båda två.
Och plötsligt kliver han på i samma tunnelbanevagn, en morgon efter nätter då jag tänkt för mycket. Vi pratar vardagligt, det är länge sen sist. Men i våra huvuden, jag vet det, rör sig andra tankar. Jag vet det. Det är just det: jag vet det.
Det finns ingen dragning längre, tankarna handlar om annat. Om vetskap och närhet och respekt. Om kompassnålar som vibrerar. Jag har tänkt på honom på sistone. På hur nålen vibrerade också då, riktade in sig rakt mot hans ögon. Minnet är starkt fast det är mer än tio år sen nu. Den här gången handlar det inte om honom, men känslan jag har är densamma. En vägvisare.
Det är en slump men det känns som ett tecken. Ett tecken på vad då? Att allt är annorlunda nu? Jag vet inte. Jag vet bara att det här lagras in i minnet, vägg i vägg med minnet av hur våra blickar möttes och hur jag bara visste.