alein
Inom räckhåll men ändå inte
20 okt 2011 14:15Men om jag lägger åt sidan allt det där onda och tunga en stund. Om jag försöker hitta andra tankar så landar det någonstans här: jag är beroende av skratt, av fantasi, av mental närhet. Utan det stelnar jag, tappar mig själv.
Strukturen och jag har för lite av allt det där, men nu skulle jag inte tänka på det. Jag skulle lägga det åt sidan en stund.
Allt det där jag behöver det hittar jag ju i glimtar här och var. Jag behöver bara plocka upp trådarna och rycka till lite. Jag har det inom mig, förmågan finns kvar. Men det finns en risk med att rycka i trådar. Det finns en risk att jag vill ha mer, komma närmre.
Jag vandrar med den strävhårige lille genom höstsolen. Passerar min gamla lägenhet, den där vi bodde han och jag. Den står tom, inga gardiner och ingen taklampa. Det känns symboliskt för jag har tappat så mycket av den jag var då. Vunnit så mycket, men också förlorat.
Och kanske får jag vänja mig vid tanken att vilken väg vi än väljer så innebär den sorg. Sorg över det som aldrig blev, eller sorg över att inte bli sedd för den jag är och faktiskt vill fortsätta vara.