alein
Det är jag som orsakar allt
19 okt 2011 09:37Mitt hjärta är mjukt som smör och tungt som bly. Vi pratar och pratar och för en gångs skull är han närvarande. Han säger att han vill bevara oss, men vet samtidigt inte vad och varför. Det känns som ett yttre skal och jag vet inte om det finns något där inne. Han vet inte heller.
Det är tungt och vi trampar försiktigt. Ännu inte i någon riktning. Men längs med hela min ryggrad finns styrkan, den jag känner att han saknar eller inte släpper fram. Jag vet inte vilket och han vet inte heller. Det är så mycket han inte vet.
Jag försöker att inte tänka för mycket men orden samlar sig ändå. Formar vetskapen att jag klarar detta, att jag är starkare på egen hand. Att våra olikheter gör mig svagare. Att han kanske aldrig kan ge mig det jag behöver. Att om vi fortsätter såhär kommer också den sista vänskapen att försvinna.
En del av mig vill stryka bort det onda, hans uppväxts spår och allt det andra. En del av mig vill ge honom lugn och ro och utrymme att hitta sig själv. Men jag ser inte hur det ska kunna ske när vi vardagsöter på varann och jag är missnöjd.
En del av mig vill bara gå. Klara mig själv och aldrig, aldrig släppa in någon som inte har styrkan.
