alein
Jag tror inte vi når dit tillsammans
17 okt 2011 12:30Himlen är är grå och i bröstet tynger sten. De skaver skrovligt mot varann men har gjort det så länge nu att alla kanter slipats av. Runda och tunga rullar de sakta fram och tillbaka. Tvingar mig att ändra läge.
Jag orkar inte vara helt ärlig ens mot mig själv, men djupt där inne finns ändå vetskapen att vi är på väg någonstans dit ingen av oss vill. Och oavsett vilken väg vi väljer kommer vi att hamna på en plats vi inte önskat. Jag tror inte ens vi önskar samma sak.
Just nu står vi stilla, har nog gjort det ganska länge. Vi måste börja röra oss snart, och måste se till att göra det försiktigt. Mina ögon är vidöppna och jag är inte rädd för smärtan, inte för egen del. Men det känns som vad vi än gör så kommer vi att skada de finaste två vi har.
Om jag ändå bara kunde vara nöjd. Kunde svälja magkänslan och bygga något hållbart av det vi har.
Kanske är det just det som är den tyngsta stenen. Det känns som jag måste lösa problemet själv.